(mamma på bilden)
Jag har aldrig direkt behövt tänka på döden.
Alla i min familj och släkt är väldigt unga.
Jag menar, bara min gammelfarmor(min mammas farmor) är 74 år gammal.
Vilket är åldern på mångas far- eller morföräldrar.
Så döden har aldrig riktigt varit någonting 'nära' mig.
Visst min farfar är död men han dog samma år som jag föddes så det har aldrig berört mig.
Men när jag var hos min farmor insåg jag kanske lite att alla dör någon gång.
Farmor har alltid varit ung i mina ögon för hon håller igång och sådanna saker.
Men även hon blir äldre, och nu när hon har nånting i sina leder så märks det väl mer än innan.
Dessutom var min morfar på besök för ett tag sen, och han har en hemsk rökhosta och kommer antagligen ha rökt ihjäl sig om några år, jag tvivlar på att han blir jättegammal.
Dessa saker har fått mig tänka mer på döden, och hur nära den egentligen är.
Den finns överallt.
Och jag blir rädd när jag tänker att min farmor till exempel, som alltid funnits så nära mig, inte alltid kommer att finnas så nära mig.
Som tur är, så är år faktiskt år, och det finns mycket tid att umgås och uppskatta.
Men jag vet att när tiden väl är inne, kommer det inte ha varit tillräckligt mycket tid.
Tycker nån att jag är löjlig så står jag väl för det.
I så fall är jag stolt över att vara löjlig för att jag bryr mig om min familj.
2 kommentarer:
Så jätte rätt verkligen! Inte löjligt, sjukt normalt och mysigt... Har exakt samma tankar :P Min farmor är så trött pga rökning att hon inte ens orkar komma på middag 500 meter bort :S
Inte roligt! :(
Skicka en kommentar